Ny blogg!
Gott folk! Nu har jag en ny blogg som alla kommande inlägg kommer publiceras i, därmed dödas, eller snarare konserveras den här bloggen i sitt nuvarande tillstånd tills vidare. Min nya blogg är:
http://svantesinferno.blogg.se
http://svantesinferno.blogg.se
Tack för den här tiden!
Allt gott!
/Svante
Promenaden hem
Jag går hem från mataffären med en plastkasse i varje hand. Gatlyktornas ljus ger mig två skuggor, vintern biter så hårt i skinnet att det nästan krackelerar, jag sparkar en snökockla full med småsten framför mig och känner att min snus slutat rinna. En buss åker förbi och några trötta ansikten möter min blick för att sedan snabbt försvinna i fjärran. Människor, arbetande människor på väg hem. Hem till familj och barn, eller hem till en kall öl och Martin Timells inredningsprogram på tv. Hem för att i desperation skapa sig maximal livskvalitet över de få timmar vakentid man har innan det är dags att stiga upp igen och gå till jobbet. Tiden. Tiden på arbetet är död tid, övervakad och kontrollerad av våra chefer. Den arbetande människan får aldrig tid att förverkliga sig själv när man inte har annat än sin arbetskraft att erbjuda samhället. Människor når inte sin fulla potential när man tvingas lägga 40 timmar i veckan på en plats man inte vill vara på, utförandes uppdrag man inte känner något för. Livet blir en evighetslång film, berättad ineffektivt och utan tidsförkortning. Livet blir en film om oss själva betraktad inifrån och i ärlighetens namn en rätt ointressant och tråkig film.
Jag passerar en reklampelare med en bild på ett stort, flashigt armbandsur. Texten under säger "why men become pilots". På en liten bild under den gigantiska klockan ses en blond kvinna säga "And what about me?".
Samhället suger våra liv ur oss och spyr tillbaka stereotypa bilder av dem framför ögonen på oss. Ytterst få tycks reflektera över det. Den breda massan anpassar sig istället och slukar tips om hur man blir den perfekte älskaren, om hur man man får hyn att bli stramare, eller om hur du blir framgångsrik på jobbet.
Jag når tillslut min ytterdörr, med skinnet intakt om än lite rödlätt. Jag bär in maten i köket och tänker att om självförverkligande innebär att bli lycklig via konsumtion så lever jag gärna som utsliten och oförverkligad arbetare resten av livet.
Fotografi - ett återupptäckt intresse
tänka med kuken
Jag står i ständig skuld. Jag har inte gjort någon aktiv handling för att hamna i denna skuld, men jag har inte heller varit tillräckligt aktiv för att motverka den. Jag har en kuk mellan benen, där i ligger min skuld. Ytterst få män i min närhet uttrycker en önskan om kukförminskning och det är inget konstigt med det när mediabilden av mannen är en rutmagad amerikan med soldatfrilla på huvudet och 3 kilo vaxat kött mellan benen. Jag skulle dock gladeligen reducera min kuk bit för bit tills den var helt borta om det också innebar patriarkatets fall.
Mitt kön ger mig fördelar, så enkelt är det. Jag föds rikare, fysiskt starkare och med betydligt fler öppna framtidsdörrar än om jag hade varit kvinna. Hur man som man inte kan se det är för mig en gåta. Då väljer man att blunda, man väljer förnekelse framför medvetenhet. Man väljer att ställa sig bakom de maktstrukturer som återfinns överallt i vårt samhälle, i hemmen, på skolor, på arbetsplatser och i företagsledningar. Man väljer att tänka med kuken, för just kuken skänker inte bara fysisk njutning utan även njutningen i att kunna leva ett privilegierat liv.
Men det är ju bara en kuk? Ett stycke kött som vi blivit tilldelade utan att själva välja det.. Hur skulle det ställa mig som man i skuld? Jag har ju inte gjort något.
Precis där har vi problemet. Du har inte gjort något.
Kvinnor diskrimineras varje dag, överallt och du har inte gjort något för att motverka detta. Det är precis som när man var liten på skolgården under rasten. När Achmed mobbades för sin annorlunda hudfärg, eller när Dennis blev retad för sina glasögon. Vem var du då? Var du den som aktivt mobbade, eller stod du bredvid och tittade på?
Vem är du idag? Står du fortfarande bredvid och därmed också deltar, fast i tystnad? Det är inget kul att bli anklagad och jag vet att jag med denna text anklagar en väldig massa män för att stå i skuld. Känner du dig träffad har du förmodligen slutat läsa vid det här laget, det känns obekvämt och jobbigt att vara skuldsatt. Istället för att göra något åt situationen så blir man arg och upprörd, man ser sig som en god människa och samhällsmedborgare.. Vem är jag att säga något annat? Kvinnan är väl inget offer? Nej, jag skulle inte säga att kvinnan är ett offer, det gör könsfrågan till endast en kvinnoangelägenhet. Alla är offer för den sjuka norm patriarkatet satt. Jag avskyr dessa samhällsstrukturer och ska göra allt jag kan för att motverka dem.
Jag vill uttrycka min stora beundran för de män som faktiskt tänker genus och ni ska vara stolta över vilka ni är och hur ni resonerar. Ni behövs och jag hoppas ni är beredda att gå samma kamp som jag till mötes.
Jag hoppas att ni väljer att fortsätta tänka med hjärnan...
Inte med kuken.
du röker väl upp?
konkelbärplockarnas uppsving - en liten serie om hushållsnära tjänster.
Klicka på serien så blir den stor och förhoppningsvis läsbar.
Dagens citat
Ge inte upp!
- Det är ingen idé..
- Det är ingen idé..
En sverigedemokrat tänker kring den store filosofen Descartes
telefonklotter
Känslan
Att vara styrd av sina känslor är ett underbart helvete. Jag skulle inte byta det mot något.
Det är fantastiskt att känslan så tydligt pekar i vilken riktning man ska gå och det är underbart att gå emot sitt eget förnuft. Min hjärna tycker inte speciellt mycket om mig, då jag sällan lysnar till den. Det svåra är inte att veta vad man faktiskt vill, det svåra är att gå lagom fort dit.. Lagom fort för att inte bli obekväm, lagom fort för att inte skrämma andra. Det är där helvetet kommer in i bilden.
Människor man omger sig med är inte vana vid att det man vill är taget från hjärtat. Man förväntas tassa omkring i det sociala spelet och när man faktiskt anser sig veta något så är det ett noga övervägt beslut med alla riskfaktorer och aspekter av ämnet i fråga noga analyserade. Det är så gemene man går till väga för att vara säker, men inte jag.
Jag låter magen föra min talan, jag känner mig fram. Ibland famlar jag i ett dunkelt mörker utan att vara säker på vart det leder och ibland kastar jag mig hejdlöst in i nya situationer fast övertygad om att det leder till något gott. Problemet är att det skrämmer människor, man är inte van vid det. Man vill spela ett utdraget parti schack med sig själv och sin omgivning.. Man vill vara säker på att inte göra bort sig, men jag tror man missar mycket där. Det är när man lämnar andra i ett inte färdigspelat parti, när man medvetet drar tillbaka drottningen i rädsla av konfrontation, det är då människor såras. Kunde folk bara skippa att spela och vara mer direkta, lyssna mer på hur man faktiskt känner, inte hur man borde känna så skulle mycket onödigt lidande slippas.
Jag är nära mina känslor och det gör mig lätt obekväm för andra. Jag försöker hålla tillbaka och dämpa, dra lätt i handbromsen och krypköra, men underlaget måste vara för halt.. Bromsen biter inte. Jag vill glida ut på isen i full fart, slira omkring i cirklar, glömma att det är kallt och att jag egentligen borde bära hjälm. Jag skiter i vad följden blir, det enda jag vet är att isen lockar och jag vill ut på den. Att avstå är inte ett alternativ, hellre ångrar jag att jag gjorde det än att jag inte vågade. Isen må vara skör, men känslan säger att den bär, känslan säger att den leder mig till något nytt och spännande... Heja känslan!
Det är fantastiskt att känslan så tydligt pekar i vilken riktning man ska gå och det är underbart att gå emot sitt eget förnuft. Min hjärna tycker inte speciellt mycket om mig, då jag sällan lysnar till den. Det svåra är inte att veta vad man faktiskt vill, det svåra är att gå lagom fort dit.. Lagom fort för att inte bli obekväm, lagom fort för att inte skrämma andra. Det är där helvetet kommer in i bilden.
Människor man omger sig med är inte vana vid att det man vill är taget från hjärtat. Man förväntas tassa omkring i det sociala spelet och när man faktiskt anser sig veta något så är det ett noga övervägt beslut med alla riskfaktorer och aspekter av ämnet i fråga noga analyserade. Det är så gemene man går till väga för att vara säker, men inte jag.
Jag låter magen föra min talan, jag känner mig fram. Ibland famlar jag i ett dunkelt mörker utan att vara säker på vart det leder och ibland kastar jag mig hejdlöst in i nya situationer fast övertygad om att det leder till något gott. Problemet är att det skrämmer människor, man är inte van vid det. Man vill spela ett utdraget parti schack med sig själv och sin omgivning.. Man vill vara säker på att inte göra bort sig, men jag tror man missar mycket där. Det är när man lämnar andra i ett inte färdigspelat parti, när man medvetet drar tillbaka drottningen i rädsla av konfrontation, det är då människor såras. Kunde folk bara skippa att spela och vara mer direkta, lyssna mer på hur man faktiskt känner, inte hur man borde känna så skulle mycket onödigt lidande slippas.
Jag är nära mina känslor och det gör mig lätt obekväm för andra. Jag försöker hålla tillbaka och dämpa, dra lätt i handbromsen och krypköra, men underlaget måste vara för halt.. Bromsen biter inte. Jag vill glida ut på isen i full fart, slira omkring i cirklar, glömma att det är kallt och att jag egentligen borde bära hjälm. Jag skiter i vad följden blir, det enda jag vet är att isen lockar och jag vill ut på den. Att avstå är inte ett alternativ, hellre ångrar jag att jag gjorde det än att jag inte vågade. Isen må vara skör, men känslan säger att den bär, känslan säger att den leder mig till något nytt och spännande... Heja känslan!
Blyertsteckning på akvarellpapper
serie och perspektivövning, tror jag lyckats klämma in en poäng om homosexuella polisers situation.. Men jag är inte säker.
Klicka på bilden så blir den stor!
Tack för allt det vackra - Några serierutor till regeringsmakten
Krokilektion för stereotypa män
jävlar!
Jaha, den klassiska missen hände just mig... Fuck eller nåt.
